Har varit grymt dålig på att skriva här på ett tag. Skyller på trötthet som uppstått dels pga att våra omhuldade sovmorgnar är ett minne blott nu när stora A börjat gå 30 tim/v istället för 15, och dels pga lilla O´s inskolning. Den går i och för sig lysande, men jag ängslar mig ändå. Om jag tänker efter så har han under sina 20 månader på jorden varit ifrån mig kanske 4 nätter och en sisådär 15-20 timmar under dagtid, detta är då alltså utspritt under 1 år och 8 månader. Så då är det inte så konstigt att det känns lite skumt att han fr.o.m. imorgon ska vara hemifrån 6 timmar varje dag.
Igår hade jag 1 1/2 barnfri timme, idag hela 3. Känns oerhört märkligt. Gick och handlade i lugn och ro, har fått tvättat en del, slängt en massa skräp, städat ordentligt under min säng, osv. Nästa projekt är att rensa upp i barnens rum, smussla undan sådant de aldrig leker med (förutom just när de ser mig försöka ta bort det, då blir prylarna plötsligt högaktuella igen. I 2 timmar.) och få lite allmän ordning. Lite konstigt är det allt, har alltid skytt städning och hittar jämt ursäkter för att skjuta upp det, men nu inser jag att här har jag min chans. Chansen att röja upp och undan utan att någon plockar fram allt direkt igen.
Så fort jag lämnar lägenheten i det nya barnfria tillståndet så upprepas samma djungelordspråk i mitt huvud om och om igen: Det finns nätter då Fantomen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig man. Bortsett från att jag inte är ute på nätterna och inte är en man så är det ungefär så det känns. Jag är en mamma, men ingen kan se det på mig.
