Vi var ute och gick innan och stötte då på en alldeles väldigt död duva. Alla fjädrar satt kvar, men den var helt torr med ett stort hål i bröstet. Dessutom var huvudet borta. Så den var alltså mycket död. Stora A satte sig genast på huk och studerade liket ingående.
Jag: ”Nej, rör inte den”
Stora A: ”Varför?”
J: ”Det kan finnas bakterier och maskar i den”
SA: ”Vaddå för maskar?”
J: ”Om något dör så kommer det maskar och äter av det”
SA: ”Mhm. Är det där en mask?” (pekar)
J: ”Nej, det är ena benet, men det liknar en mask litegrann”
SA: ”Men, var är huvudet då?”
J: ”Hmm, det är borta verkar det som”
SA: ”Det är nog en annan fågel som pickat på den, för där ligger en liten fjäder” (pekar på hålet i duvans bröst där det ligger ett litet dun)
J: ”Ja, det är det kanske”
SA: ”*ohörbart mummel*…så är det som när man delar en macka. Ploff.”
J: ”Vad sa du? Jag hörde inte riktigt”
SA: ”Jo, när huvudet går av så där så är det som när man delar en macka. Ploff.”
Sedan fortsatte vi gå och pratade inte mer om duvan. Men åh, vad jag tycker om att prata så här med henne och att få ta del av hur hennes tankar och associationer rör sig i huvudet.
Delar en macka…..Hahaha 
åhh barn är så underbara med sina alla kommentarer =)