…skriver jag det här. Dagen började med skrik och bråk, var rätt stillsam i mitten och avslutades med ännu mer skrik och bråk (i och för sig är dagen inte slut än, men de som står för det mesta av skrikandet och bråkandet har somnat).
Några axplock:
Stora A har någon konstig grej för sig att vissa saker måste vara helt jämna, annars blir hon galen. Idag satt hon och mätte med handen för att avgöra om strumporna satt exakt rakt på fötterna. När vi skulle läsa godnattsaga blev det en smärre katastrof när hon insåg att hennes tår inte är exakt lika långa. Alla försök att förklara att det inte är meningen att de ska vara det avfärdades med arga skrik.
Lilla O brukar vara rätt fredlig men idag fick han först ett utbrott på stan pga att han inte fick ha A´s mössa och sen ett ännu argare utbrott när vi gick av bussen. ”Buss, buss”, skrek han och alla försök att förklara att vi var tvungna att gå av på vår hållplats var lönlösa. Han är bara 1 1/2.
Det här låter inte så farligt, men när heeeeela eftermiddagen varit så här, att det hela tiden varit någon som varit arg/ledsen/allmänt gnällig så blir det lite väl mycket. Särskilt när man samtidigt försöker laga middag, hindra katten från att smita in i skafferiet, hindra lilla O från att klättra upp på stora A´s Tripp Trapp-stol och dansa OCH assistera stora A med olika saker i ett helt annat rum, ja, då vill man åka på en lååång semester.
Droppen var nog ändå när vi satt och åt, jag spetsade en stor bit broccoli och ner på tallriken trillade en 6 cm lång grön larv, alldeles väldigt ihjälkokt. Inte för att jag är särskilt äckelmagad, men det var tur att jag var praktiskt taget mätt, för där gick min gräns.
Lugnet före stormen - Lilla O på spaning hemma hos mormor
Haha, nawh, lilla O