Inskolning pågår

Har varit grymt dålig på att skriva här på ett tag. Skyller på trötthet som uppstått dels pga att våra omhuldade sovmorgnar är ett minne blott nu när stora A börjat gå 30 tim/v istället för 15, och dels pga lilla O´s inskolning. Den går i och för sig lysande, men jag ängslar mig ändå. Om jag tänker efter så har han under sina 20 månader på jorden varit ifrån mig kanske 4 nätter och en sisådär 15-20 timmar under dagtid, detta är då alltså utspritt under 1 år och 8 månader. Så då är det inte så konstigt att det känns lite skumt att han fr.o.m. imorgon ska vara hemifrån 6 timmar varje dag.

Igår hade jag 1 1/2 barnfri timme, idag hela 3. Känns oerhört märkligt. Gick och handlade i lugn och ro, har fått tvättat en del, slängt en massa skräp, städat ordentligt under min säng, osv. Nästa projekt är att rensa upp i barnens rum, smussla undan sådant de aldrig leker med (förutom just när de ser mig försöka ta bort det, då blir prylarna plötsligt högaktuella igen. I 2 timmar.) och få lite allmän ordning. Lite konstigt är det allt, har alltid skytt städning och hittar jämt ursäkter för att skjuta upp det, men nu inser jag att här har jag min chans. Chansen att röja upp och undan utan att någon plockar fram allt direkt igen.

Så fort jag lämnar lägenheten i det nya barnfria tillståndet så upprepas samma djungelordspråk i mitt huvud om och om igen: Det finns nätter då Fantomen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig man. Bortsett från att jag inte är ute på nätterna och inte är en man så är det ungefär så det känns. Jag är en mamma, men ingen kan se det på mig.

Jämställdhet i all ära, men puh-leez….

Missförstå mig inte. Jag är helt för jämställdhet. Det ska kvitta vem du är, var du kommer ifrån och vilket kön du har, du ska ha samma möjlighet som andra. Men det här är ju bara svammel i mina ögon. Tror inte att det gör ett dugg skillnad i världen bara för att man byter ut några vägskyltar. Jag personligen känner mig inte förorättad pga att det bara är män på övergångsskyltarna, huvudsaken är väl att där finns en skylt som markerar att ”Hallå! Här går man över gatan, kör inte på mig, tack.”? Ska vi inte passa på att bli förbannade över gångvägskylten, den med mannen som håller ett barn i handen? Fast, det är klart, den signalerar väl ”Kolla på mig, jag är minsann pappaledig”, så det kan ju ingen vettig människa klaga över?

Det är förresten inte bara vi i Sverige som blir förbannade över våra skyltar, pensionärerna i England har minsann också problem. Och jag som alltid gillat den skylten.

Filmkväll (med flit)

Satte mig för att titta på film igår. För en gångs skull var det en medveten och planerad handling, inte som annars, att jag går och lägger mig, råkar hitta en film och sedan somnar efter halva. Då kan man ju fråga sig vilken film det var som fick den stora äran? Jo, Lords of Dogtown. Tänkte se den när den kom, men sen blev det aldrig av och så gick det 3 år, men bättre sent än aldrig. Gillade den, men jag (som inte är speciellt insatt i skejtvärlden överhuvudtaget) hade hoppats på lite tuffa trick. Hade inte alls begripit vilket stadie brädåkandet befann sig på på den tiden, vilket resulterade i mycket munterhet under scenerna från tävlingarna. Det var ju som någon sorts pensionärsvariant…

Hur som helst, gillar man skateboards, långhåriga killar, bra musik och/eller Heath Ledger (som dock inte gör sin mest attraktiva roll) så är den helt klart sevärd.

Döden på trottoaren

Vi var ute och gick innan och stötte då på en alldeles väldigt död duva. Alla fjädrar satt kvar, men den var helt torr med ett stort hål i bröstet. Dessutom var huvudet borta. Så den var alltså mycket död. Stora A satte sig genast på huk och studerade liket ingående.

Jag: ”Nej, rör inte den”
Stora A: ”Varför?”
J: ”Det kan finnas bakterier och maskar i den”
SA: ”Vaddå för maskar?”
J: ”Om något dör så kommer det maskar och äter av det”
SA: ”Mhm. Är det där en mask?” (pekar)
J: ”Nej, det är ena benet, men det liknar en mask litegrann”
SA: ”Men, var är huvudet då?”
J: ”Hmm, det är borta verkar det som”
SA: ”Det är nog en annan fågel som pickat på den, för där ligger en liten fjäder” (pekar på hålet i duvans bröst där det ligger ett litet dun)
J: ”Ja, det är det kanske”
SA: ”*ohörbart mummel*…så är det som när man delar en macka. Ploff.”
J: ”Vad sa du? Jag hörde inte riktigt”
SA: ”Jo, när huvudet går av så där så är det som när man delar en macka. Ploff.”

Sedan fortsatte vi gå och pratade inte mer om duvan. Men åh, vad jag tycker om att prata så här med henne och att få ta del av hur hennes tankar och associationer rör sig i huvudet.

Delar en macka…..Hahaha

Den grövsta av förolämpningar

Gick in på bloggtoppen.se nyss för att kolla läget lite. Kikar på den här bloggens sida och noterar då något som gör mig ytterst upprörd. Känner mig skymfad, för att tala klarspråk. Det här är vad jag ser:

Va? Nu måste jag fundera starkt på vad det är jag skriver om som gör att folk tipsas om Linda Rosing´s blogg. (Kolla länken, ni blir inte besvikna)

Vad man inte vill vakna till

Tid: Runt 03.00
Plats: Mitt sovrum
Ljud jag vaknar av: *hosthost, harkle, bluärrgh, splatt* ”Mamma, jag har kräkt i min säng och här på ditt golv, men nu känns det bättre. Får jag sova i din säng?”

Hon måste ätit något skumt för inget mer hände och idag har hon mått som vanligt. Men jag fick torka kräk och lyckades skrapa ihop någon timmes sömn till innan lilla O vaknade vid 05.30. Så jag önskar mig själv (och kidsen) en sömnfylld natt utan onödiga kroppsvätskor. Godnatt.

Mysteriet får sin upplösning

Boken har återfunnits, tack och lov. Det var inte jag som letade dåligt eller hade drabbats av partiell blindhet, utan helt enkelt så att lilla O lyckats smussla ut den på gården precis innan vi skulle åka iväg. Idag hade jag satt upp en lapp om den gräsliga förlusten och lagom till middagen så kom en snäll granne med boken (som legat ute i en buske). Glädjen blev stor, lilla O vägrade släppa den och somnade senare utan ett pip.

Nu måste jag försöka konstruera en idiotsäker mekanism för att aldrig tappa bort den igen, handklovar kanske?

Ett svart hål i lägenheten?

Något mystiskt och tråkigt har hänt – Lilla O´s traktorbok är spårlöst försvunnen. Fattar ingenting. Det blev rätt mycket liv vid läggdags då han insisterar på att ha den i sängen, men när jag sa att jag skulle leta efter den så lugnade han sig och somnade till sist (tydligen tog letandet för lång tid). Har kollat absolut överallt, först normala ställen som under soffan, i leksakslådan och på skötbordet. Sedan avancerade jag till lite mer otippade platser, typ skötväskan och under soffkuddarna. Till sist kollade jag allt som kom i min väg så nu vet jag i alla fall att den inte ligger vare sig i frysen, diskmaskinen, ugnen eller tvättmaskinen. Inte heller i toaletterna eller i kakelugnen.

Helt knasigt, jag tog den från min säng i morse för att ta med den till köket och sen har jag inget minne av var den tog vägen. Vi har dessutom varit hos min pappa större delen av dagen och dit följde den inte med, så om inte katten ätit upp den så har vi absolut ett svart hål i lägenheten. Eller så får jag leta mer metodiskt imorgon.

Eller om någon synsk läser detta, hör av er ASAP – min son saknar sina traktorer.

Köp en ny ordbok!

Nej, nu kan jag inte hålla mig längre. Har lärt mig en sjukt rolig sak via Knivlisas blogg som jag måste dela med mig av. Tydligen är de som jobbar med Googles översättningstjänst antingen rätt berusade eller så har de fått tag på en kass parlör. Om man t.ex översätter den här sidan får man följande resultat: Galen översättning. 

Kanske är det bara jag och en handfull andra som tycker det är kul, men jag tycker å andra sidan att det är så pass roligt att det varar ända till påska.

Med mina sista krafter….

…skriver jag det här. Dagen började med skrik och bråk, var rätt stillsam i mitten och avslutades med ännu mer skrik och bråk (i och för sig är dagen inte slut än, men de som står för det mesta av skrikandet och bråkandet har somnat).

Några axplock:

Stora A har någon konstig grej för sig att vissa saker måste vara helt jämna, annars blir hon galen. Idag satt hon och mätte med handen för att avgöra om strumporna satt exakt rakt på fötterna. När vi skulle läsa godnattsaga blev det en smärre katastrof när hon insåg att hennes tår inte är exakt lika långa. Alla försök att förklara att det inte är meningen att de ska vara det avfärdades med arga skrik.

Lilla O brukar vara rätt fredlig men idag fick han först ett utbrott på stan pga att han inte fick ha A´s mössa och sen ett ännu argare utbrott när vi gick av bussen. ”Buss, buss”, skrek han och alla försök att förklara att vi var tvungna att gå av på vår hållplats var lönlösa. Han är bara 1 1/2.

Det här låter inte så farligt, men när heeeeela eftermiddagen varit så här, att det hela tiden varit någon som varit arg/ledsen/allmänt gnällig så blir det lite väl mycket. Särskilt när man samtidigt försöker laga middag, hindra katten från att smita in i skafferiet, hindra lilla O från att klättra upp på stora A´s Tripp Trapp-stol och dansa OCH assistera stora A med olika saker i ett helt annat rum, ja, då vill man åka på en lååång semester.

Droppen var nog ändå när vi satt och åt, jag spetsade en stor bit broccoli och ner på tallriken trillade en 6 cm lång grön larv, alldeles väldigt ihjälkokt. Inte för att jag är särskilt äckelmagad, men det var tur att jag var praktiskt taget mätt, för där gick min gräns.

 

Lugnet före stormen - Lilla O på spaning hemma hos mormor